Tapas, tull och total förvirring
”Du har en fnissande bil”, sa receptionisten på ett hotell. När vi alla tittade ut förstod vi vad han menade – registreringsskylten börjar på HHH. Det är därför vi har en fnissande Skoda.
I september kom den till Marocko och stannade ensam kvar när vi flög till Sverige över jul. Därför börjar nu bilens visum närma sig sitt slut. I mars får den inte längre vara här, och därför var vi tvungna att förnya bilens visum. Det gör man genom att köra den ut ur landet och sedan komma in igen.
Det går såklart att åka till Tanger, ta färjan över till Spanien och sedan tillbaka igen. Men det finns två enklare och mindre kostsamma alternativ: att åka till någon av de två spanska autonoma städerna Melilla och Ceuta. Båda ligger i norra Marocko längs Medelhavskusten, och vi valde Melilla.
Det är alltså en spansk stad med bevakad gräns, tullkontroll, egen flygplats med inrikesflyg från Spanien, spanska tapasrestauranger med betalning i euro och bara spanskregistrerade bilar. Något vi också noterade var att trots att det är en så liten autonom stad kändes det påtagligt europeiskt. Alla bilar stannade vid övergångsställena (det gör man inte i Marocko), kvinnor satt i baren och drack öl (det gör de inte i Marocko), gatorna var organiserade med tydliga parkeringsrutor (så är det inte i Marocko), och här mötte vi fler joggare längs stranden en morgon än vi sett i Marocko på flera år.
Eftersom det var Ramadan i Marocko när vi gjorde resan blev det extra påtagligt att vi nu kunde gå ut och äta när som helst – och dessutom ta oss ett glas vin. Det njöt vi av i fulla drag, och kvällen i Melilla spenderades på en liten fin pub med tapas och vin.
Nästa dag promenerade vi längs strandpromenaden och åt frukost på ett café innan vi var redo för lite shopping. Melilla som stad tilltalade oss inte särskilt, men att vara i Europa ett dygn gjorde att vi passade på att strosa i några affärer. Inget viktigt, men vi hittade en del saker på stormarknaden som vi saknade eller bara hittade i sämre kvalitet i Marocko. Dessutom hittade vi i sportaffären en elektronisk darttavla som vi tidigare haft hemma i Sverige men som gått sönder. Yes! Vi köpte en.
När vi var nöjda kände vi att det var dags att åka genom passkontrollen ut ur Spanien, genom tullen och vidare till passkontrollen in i Marocko. Men vi kom bara till tullen – sedan blev det stopp.
”Har ni handlat i Melilla?”
Ja! sa vi.
”Det får man inte.”
”Vadå?” undrade vi. ”Det är bara några småsaker.”
”Spelar ingen roll. Man får inte ta in spanska varor via Melilla till Marocko. Det är en politisk fråga.”
Vi förstod. Marockanerna är inte glada över Melillas existens. De ser helst att de två autonoma städerna upphör och blir en del av Marocko, och då finns det vissa regler att förhålla sig till. Och dem kände vi inte till.
”Så vad gör vi nu?” undrade vi. ”Kan vi lämna det vi handlat här?”
”Nej. Ni måste åka tillbaka till Melilla och lämna tillbaka grejerna.”
Va?!
”Ja, men först måste ni åka dit bort och vända bilen, stämpla in er i Marocko – ni är ju utstämplade ur Spanien – sedan stämplar ni in er i Spanien, lämnar tillbaka grejerna och kommer tillbaka och gör om samma sak.”
Det var inget att diskutera. Så fick det bli. Och allt tog såklart sin tid eftersom vi inte pratar särskilt bra spanska, marockanska eller franska – och ingen ville riktigt prata engelska.
Väl framme vid köpcentret bad Micke ChatGPT att översätta en text till spanska där han förklarade att vi inte kom igenom tullen och därför behövde lämna tillbaka alla grejer. Butiksbiträdena suckade lite, men hjälpte oss, och efter många om och men var vi på rull igen.
Nu gick det lätt att få igenom vårt verkliga ärende: att ge den fnissande Skodan ett nytt visum. Nu får hon stanna ända fram till juni, vilket är toppen – för i maj rullar vi mot Sverige.
Resan ner
Ni ska få kortversionen av nerresan, för den var kanske inte helt genomtänkt eller planerad – men blev helt enkelt så himla bra.
Micke skulle köra ner genom Europa tillsammans med Karim. De skulle göra en riktig ”grabbresa” där de körde non-stop och turades om att sova. Jag, Marlene, tog därför flyget två veckor tidigare till Marrakesh och gick språkkurs.
När det närmade sig avresa visade det sig att Karim inte kunde hänga med – han hade fått en ögonläkartid han inte ville missa – och Micke kunde inte vänta.
Bilen var packad, med takbox och allt, och han började rulla mot Göteborg. Han kom lagom till färjan och fick sova på överfarten till Kiel i Tyskland. Därefter ställde han gps:en på Orly, Paris södra flygplats.
Under tiden hade jag packat ihop mina grejer i lägenheten jag lånat i Marrakesh, ställt resväskan i ett hörn (för senare hämtning) och tagit en inDrive (Marockos Uber) till flygplatsen. Jag klev ombord på ett flyg till Paris och landade på Orly vid femtiden.
Runt klockan nio rullade Micke in efter att ha kört hela dagen. Jag tog över ratten en stund och vi fortsatte mot Barcelona.
Våra vänner i Marrakesh åker till Frankrike varje sommar, och nu när de har barn väljer de alltid att ta färjan från Tanger till Sète i Frankrike. På så vis slipper de köra genom hela Spanien.
Hmmm, smart, tänkte jag och ägnade mina fyra timmar på Orlys flygplats åt att leta färjor över Medelhavet. Det visade sig gå massor av färjor från olika städer – men inte varje dag. Den enda jag hittade som skulle kunna fungera för oss skulle lämna Barcelona klockan nio nästa morgon.
Nu satt vi alltså i bilen klockan nio på kvällen i Paris med gps:en inställd på Barcelona. Om vi körde hela natten kanske vi skulle hinna …
Det blev en lång natt och lite sömn för oss båda, men vi klarade motorvägarna. Färdkosten bestod av muffins, vatten, frukt och kakor (det jag lyckades hitta på flygplatsen i Paris).
När gryningen kom visade gps:en att vi skulle vara framme vid färjeterminalen klockan åtta. Färjan skulle gå klockan nio. Vi var helt inställda på att kanske inte hinna – vi visste ju inte ens om vi åkte mot rätt terminal. Barcelona har många!
Rusningstrafik, köer, rutten gick rakt genom stadskärnan. Oddsen var inte på vår sida.
Vi kom fram 8.20 och var högst tveksamma till om det ens var rätt – men så såg vi den lilla skylten med rederiets namn. Där var det!
Vi sprang in i terminalen. Det var alldeles tomt, förutom en lucka med två personer.
”Hej! Visst går det en färja till Tanger snart? Vi vill gärna åka med.”
”Nej, den går nu, så ni hinner inte.”
”Jo, men kom igen! Vi är jättesnabba, vi har bara en liten bil, vi betalar med kort och kör ombord direkt.”
Hon pratade med någon mer och landade i att de här tokiga svenskarna ändå kunde få åka med. Vi köpte biljett, åkte ensamma genom tullen, ensamma genom passkontrollen och körde ombord som sista bil.
Tänk dig en Silja Line- eller Viking Line-färja. Ungefär så. Med hytter och bildäck. Men där slutade likheterna.
Servicen var i det närmaste obefintlig. Vi var vrålhungriga och behövde frukost, men det fanns bara två små kiosker öppna som serverade fikabröd. Det fanns en toast – så vi delade på den. Sedan däckade vi i hytten, trötta och lite hängiga. Micke mådde sämst. Han började få feber och hade känt av det redan i bilen.
Eftersom vi somnade någon timme missade vi den lunchöppna restaurangen (öppen i två timmar). I stället gick jag på jakt efter fartygsläkaren för att se om jag kunde få lite Alvedon till Micke som låg och huttrade i hytten.
Efter många om och men hittade jag honom – men jag fick inte med mig några tabletter. Jag var tvungen att hämta Micke för en läkarundersökning. Därefter fick han både antibiotika och febernedsättande.
Jag lyckades dessutom få hämta med mig varsin pizza till hytten från den kvällsöppna restaurangen, tack vare att jag hade en sjukling att skylla på.
Vi spenderade två nätter på båten och körde alltså av i Tanger på morgonen två dygn efter att vi kört på.
Vi var supernöjda. Nu återstod endast sju timmar bilresa innan vi var i AC.
Nu vet vi precis hur vi ska planera hemresan: ta båten till Sète i Frankrike, som ligger ännu närmare Sverige, ta med matsäck ombord, lite spel, något att läsa – och bara njuta av två dygn på Medelhavet.
